Hon stickade, sydde brudklänning, sydde allt möjligt, bakade och fixade i trädgården. Hon tog hand om mig, vi fikade på golvet i storarummet när hon precis hade flyttat in i det röda huset, vi plockade morötter i trädgården, vi målade på ägg när det var påsk och jag brukade smaka hennes karameller i hennes lilla skål på byrån. Det var sånna Marianne's, vitt hårt utanpå och choklad inuti. Min mormor försvann för tidigt, hon blev bara 54 år.
Jag har inte många minnen kvar nu, de liksom försvinner med tiden, vilket är väldigt synd. Det är 12 år sedan hon var här. Sista gången jag träffade henne (börjar gråta bara jag tänker på det) hade hon en slang som satt under hennes näsa som ledde till en apparat i hennes syrum, den brummade ganska högljutt. Hon sa åt mig att jag skulle se mig för så jag inte gick på den "då kan inte mormor andas", jag förstod mycket väl. Jag kommer ihåg att jag kramade henne, hon var näsan helt platt. Ett (eller båda, kommer inte ihåg) bröst var borta, revben var borta och ersatta med någon platta av något slag. Jag kommer ihåg att hon knackade lite på den, ljudet kommer jag inte ihåg men hon sa att hon hade ingen känsel där.
När jag och mor kom hem ritade jag en teckning till mormor. En rosa nalle. Hon fick den dagen efter och dagen efter det fanns hon inte mer.
Häromdagen drömde jag att jag kramade mormor. Jag drömde att jag fick en kram till och jag grät av lycka, av trygghet i drömmen. När jag vaknade hade jag tårar i ögonen. Det kändes väldigt konstigt, men underbart på något sätt.
Anledningen till att jag skriver detta är att hon hade fyllt 65 år den 26e januari. Hon hade blivit pensionär.
