En sak jag inte förstår mig på är dessa konstiga människor som tror att de har hittat "the one" efter en vecka, kanske till och med efter en dag. Det är så sjukt. De blir tillsammans efter en vecka, de har alltså bara känt varandra i en vecka och då helt plötsligt är det "älskar dig <3333" "alltid vi, 4ever and everevereverever" "kommer aldrig att lämna dig, vad som än händer". Ehh va?! Hur fan kan man säga att man alltid kommer vara med en person? Speciellt efter en vecka? Vad som helst kan hända. Att man kan bli så blind när man är kär, jag förstår inte det. Man måste liksom tänka realistiskt. Sen älska någon efter en vecka, kyss mig i röven. För det första känner man inte en person så väl efter en vecka. Att älska någon innebär även att älska personens dåliga sidor, har man ens hittat en dålig sida efter så kort tid? Ordet används för lätt, det missbrukas. Sen för det andra så är det bara lite pirr i magen man känner. Man måste lära sig känna skillnad på lite pirr och att älska någon.
Det andra jag inte förstår är personer som blir helt galna, bokstavligen, i en person och säger/skriver saker som "du ger mig hopp igen" "kan inte förstå hur jag kan ha levt utan dig" "du är mitt allt och du gör så att jag orkar igen". Ehh va?! Visst att man är kär men tror inte att världen går under om det skulle ta slut. Det ger mig bara varnings tecken på en väldigt deprimerad och skör kille från början. Att inte fler ser sånt. Eller det finns kanske de som tänder på sånt? Liksom man kan tända på allt idag. Jag tycker det är sexigt med killar som är självständiga och psykiskt starka men som samtidigt visar kärlek och romans. Det är kanske bara jag?
Det tredje jag inte förstår mig på är hur många skyndar på allt. Varför sån bråttom? Livet är långt om man lever det rätt. Frågan är bara vad som är rätt och vad som är fel. Men med balans.
